Länge sedan sist, men är det semester så är det. Mycket gör intryck även i en hjärna som borde ha sett och upplevet en hel del. Faktiskt blir intrycken skarpare ju kortare tid som  finns kvar.
En lördag i hällande regn torpvandrade jag och femtio andra i skogen i Bladhult, Färingtofta, Skåne, Sverige, Världen, Universum. Bygden levde och dog mellan 1870 och 1950. Spåren av de som bodde och verkade där är inte många och verkligen inte påträngande, men tränade ögon ser en raderad stenmur här, en brunnsgrop där, en åkerlycka som planterats och avverkats och som nu släpper från sig sina bebyggelsemärken innan den skall planteras igen. Plötsligt rinner fantasin till och man ser det myller av människor som fanns där då. Några av dem var våra förfäder. Vi vet deras öden. Vi förstår hur strävsamt de levde, men att de också hade fest med kalas, musik och dans ibland. Det är vemodigt och ibland stiger vreden upp när vi ser hur okänsligt markens ägare vräkt omkull torp, rivit och planat ut för att plantera ytterligare skog. Jag är glad att ha fått lite öppnare ögon också när jag går i andra marker.
Tack hembygdsföreningen för det!

Här på Färingtofta kyrkogård vilar Nils och Johanna som födde upp åtta pojkar och en fosterdotter.
Alla kom ut i världen två till Nordamerika och en så långt bort som till Kongo. Tack vare dem finns vår (min och min mans) kärlek till den här utflyttningsbygden mitt i Skåne.